Älskade Hatade IKEA

Det slår aldrig fel, överlycklig för att ha haft råd med det jag önskat på detta billighetsmöbelvaruhus kom jag hem och slogs av insikten att de platta paketen inte innehöll en färdig hylla, en färdig kontosstol eller fyra färdiga backar utan att jag skulle bygga ihop dem själv..

Jag är inte helt obildad, nog vet jag att det är så men trots det så hoppas jag varje gång att jag ska kunna öppna paketen och att de ska vara ett paket á la Skalman och att sakerna ska anta sin rätta form när jag tar ut dem ur sin förpackning..

Insikternas tid.. 02.45

Under en härlig promenad hem såhär på nattkröken fick jag en insikt.
Det är inte när man är alldeles för full eller jättebakis, som man blir som mest övertygad om att nykterism är en helt rimlig tanke.
-Det är under en promenad hem från en trevlig nykter kväll med vännerna, en fredag efter krogarnas stängning när man ser alla andra som är fulla
som man njuter av att man själv är nykter.

Jag kommer ju inte ha ont längre i alla fall..

Enligt min erfarenhet av läkare som jag har skaffat mig efter alldeles för många besök på sjukhus anser jag att man skulle kunna reducera läkarutbildningen till två veckor för vissa.

Inte är väl jag den ända som (efter att ha blivit tappad på blod av någon trevlig sköterska) har kommit till en läkare, berättat varför jag är där medans dom har tittat allvarligt på mig och synat mig samtidigt som dom sitter och leker med sin penna och snurrat lite på sin stol..?

Sen när man väl har berättat allt man kan komma på och dom har ställt lite följdfrågor, sitter dom och funderar ett litet tag, sen ber dom att få återkomma och går ut ur rummet.
Efter en obestämbar tidsrymd kommer dom tillbaka och berättar allvarligt att det ända dom kan göra för tillfället är att skriva ut ett recept med smärtstillande och så får man återkomma om det inte blir bra...

Jag förstår att det finns många personer som är beroende av receptbelagda smärtstillanden eftersom det är vad man lättast får tag på när man är på ett sjukhus bara man har tålamod att väta ett par timmar..

tar en tripp förbi sjukhuset..

Tillslut kommer man till en punkt när man inser att man har att välja på att gå hemma och gråta för att man har så ont, eller på att samla sina sista krafter och åka ner till det stora cementkomplexet som sjukhuset inrymms i.

Jag har bestämt mig för att det kan vara värt att gå en rond mot sjukhuspersonalen och hoppas på att dom kanske vill lyssna. Problemet med att åka till akuten, (som är det ända stället man kan åka till om man känner att tiden man fick hos vårdcentralen är alldeles för långt borta och att man antagligen kommer avlida innan den dagen inträffar) är att dom inte gärna vill hjälpa en om man kommer dit med ledvärk. Ska man åka till akuten så är ett stort blödande köttsår att rekomendera för att dom ska ta dig på allvar...

Men jag ska försöka eftersom det är outhärdligt att ens sitta här och skriva, dels för att händerna dödar mig och för att det känns som att höfterna och knäna kommer gå sönder när som hellst.

Önska mig lycka till!

Ledvärk?

Ledvärk-Jag kan inte rå för att tycka att det är någonting man ska drabbas av när man är åttio år, så kan man klaga inför barnen och barnbarnen (om man har några) medans man sitter i sin gungstol och stickar ytterligare ett par raggsockor eller kanske en kofta till nån man håller av (för när man är gammal så håller man av personer, då är det inte tal om att vara kär eller tycka om).

Men min kropp har visst bestämt sig för att motbevisa mina fördomar för nu sitter jag här, utan stickning, knapt en bråkdel så gammal som åttio och inte ens en sketen gungstol har jag.
Men ledvärk däremot!

jag minns den borttappade gotlänningen.

Jag kunde inte sova igår kväll och kom att tänka på en händelse som inträffade för några veckor sedan, efter att ha legat och fånlett ett tag bestämde jag mig för att skriva ner den så jag kan minnas den ännu lite längre.

(Blicken blir drömmande, vågor rör sig över bilden som övergår till en ny sekvens)

Utlurad av två kära vänner till ett ställe där jag kände mig lika bekväm som i en bur full med tigrar. Berusad efter oräkneliga öl- för att stilla mitt omdömme så att folket verkade mindre konstiga och för att få dans till dålig radiomusik att verka som ett alldeles utmärkt nöje- var det tillslut dags att vallas ut mot garderoben tillsammans med alla andra fulla människor.
Utan en försvunnen kompis (som senare återfanns i sin pojkvänns säng) men med en högst närvarande kompis var det dags för hemfärd. Eftersom jag har haft den äran att donera min älskade cykel till en väl behövande cykeltjuv var det bara för mig att börja vandra.

Min kära vän Elin hade den vänligheten att först ta sällskap med mig gåendes trots att hon hade sin cykel och sen dessutom låna ut sin cykel till mig så att jag inte skulle behöva gå resterande bit själv med alla risker det skulle kunna innebära.

Så efter ett berusat adjö utanför Eriks bostad klättrade jag upp på cykeln och gav mig av. Endast hundra meter senare reste jag mig upp på tramporna för att få fart varpå mina kära byxor hasade ner över höfterna och hotade med att placera sig någonstans nere vid knäna. Byxorna i fråga har en gång varit ett par snyggt sittande baggy jeans men har numera förvandlats till ett par snygga jäkligt stora i midjan baggy jeans därav situationen och för att rädda situationen var jag tvungen att agera snarast. Efter ett snabbt övervägande kom jag fram till att det är dumt att stanna och förlora all fart jag kämpat mig till så alternativet var alltså att dra upp byxorna med en hand i farten. En enkel match!

Sagt och gjort, jag förberedde mig och ryckte tag i ena hällan samtidigt som jag lättade lite från sadeln OCH såg en asfaltskant i cykelvägen eftersom vägverket har haft den vänligheten att påbörja en ombyggnation av den aktuella cykelvägen.
Framhjulet slog lätt i den lilla kanten, om jag hade varit nykter, Om jag inte hade haft en hand på styret och en i hällan och Om jag inte precis hade stått upp på tramporna så kanske, KANSKE..
...Men huvudet rakt ner i gruset och skalla vägverkets ofärdiga projekt.
På marken var min ända tanke det komiska i Elins försök att få mig hem säkert. Sedan försökte jag orientera vad som var upp och neroch när jag tillslut var på väg upp från marken fick jag syn på ett par tio femton meter längre fram som precis vänder sig om med ryggen mot mig utan och fortsätter gå utan att så mycket som fråga om det gick bra. Irreterad över bristen på medmännsklighet i världen tog jag mig än en gång upp på cykeln och trampade förbi det antagligen olyckliga paret.

Avstigen i tryggt förvar hemma vid cykelstället gick jag en rond mot cykellåset som inte ville samarbeta, strax innan mitt tålamod tog slut när jag funderade på om jag skulle lämna cykeln olåst till en bättre behövande cykeltjuv eller om jag skulle släpa upp cykeln till andra våningen och ta in den i lägenheten hörde jag plötsligt någonting runt hörnet av huset.
"AAaaa! [DUNK]" och runt hörnet kom en kille gåendes.
Som bara en väldigt berusad människa kan finna sig i en sådan situation fann jag mig och frågade
"Är du väldigt upptagen just nu?"
"Naj" svarde han på bred gotlänska
"Då kanske du kan hjälpa mig att låsa min kompis cykel?"
Självklart var cykeln väldigt medgörlig och lät sig snällt bli låst av den gotlänske främlingen.
"Vad gjorde du egentligen?"
"Jag försökte klättre upp för reipstegen till min kompis men jag bare ramlede ner heile tiden."
Logiken var det inget fel på så jag förstod att han skulle till min gotlänske granne som har en repstege hängandes från balkongen...(?)
"Va ska du upp på balkongen att göra?"
"De är inte hiemme och jag är bare på besök så jag tänkte klettre in den vägen."
Jag studerade repstegen och övervägde min klättringsförmåga i förhållande till hur berusad jag var varpå jag drog mig till minnes hur det hade gått att cykla och försökte föreställa mig hur ont det skulle göra att ramla från andra våningen. Efter denna lilla ekvation kollade jag på klockan för att upptäcka att den var tio minuter över stängning för krogarna.
"Äh men kom med in till mig ett tag då, dom kommer ju komma hem snart i alla fall"
Sagt och gjort, vi gick in till mig och började laga fyllemat. Att det skulle vara farligt att hacka lök på fyllan är någonting som man inte märker förens man vaknar dagen efter med skärsår på alla fingrarna, men det besvärade inte oss just då. Efter vad som tycktes vara en hel evighet tog vi av maten från plattan och satte oss framför Tv'n för att äta. Att löken fortfarande krasade när man tuggade på den och att de krossade tomaterna bara nästan var varma hindrade oss inte från att sleva in den.

Mitt i festmåltiden ringde en inte ont anande berusad Emma och fick höra en osammanhängande berättelse om en cykel som inte gick att cykla på och om en borttappad gotlänning som jag hittat på gården och tagit band om. Gotlänningen blev lite stött över beskrivningen som fick honom att framstå som en bortsprungen kattunge men efter att ha fått förklara för en väldigt förvirrad Emma med egna ord att det inte alls var fallet lugnade han ner sig. Strax efter att vi lagt på utan att lyssna på ett ord av vad Emma sagt ringde tillslut gotlänningens kompis a.k.a min gotlänske granne till gotlänningen och funderade på vart han hade tagit vägen.

Efter att han hade försökt förklara i tio minuter utan några framsteg tog jag luren och berättade om Kjellvar och efterfesten efter reggaefestivalen men inte ens detta fick poletten att trilla ner. Två minuters problemlösning senare (utan en tanke på att gotlänningen bara kunde gå hem och förklara det i morgon istället) kom vi på den brillianta idén att blinka med Zannas lampa i fönstret för att han skull kunna se vart vi var.

Många morsemedellanden senare och en argumentation om att jag alltid har trott att SOS var tre långa tre korta tre långa medan han påstod att SOS var nått i stil med nio långa och en kort(?) var det tillslut dags för den borttappade gotlänningen att bege sin kos mot hemmets trygga vrå. Han försökte övertyga mig om att komma med på efterfest men jag kände att det fick vara nog med äventyr för detta sekel och kröp istället efter en lång kram och ett vemodigt avsked ner i sängen för att titta på hur fint det snurrade när jag stängde ögonen...

som en gammal gumma på speed..

Här hade jag börjat mitt nya liv som hälsosam, ickerökande, motionerande supermänniska, med en tydlig bild framför mig av hur snygg trimmad och stolt jag skulle vara när jag sprang i mål efter vårruset som jag lovat medverka i...

...Men igår vaknade jag, snurrade in mig i täcket ett par varv innan det tillslut hade gått nio minuter och mobilen än en gång började vibrera och låta illa på golvet nedanför sängen. Jag samlade mental kraft och tog satts för att komma upp ur sängen, men..
..knäna låg kvar på sängen som två cementklumpar som inte alls hade tänk flytta på sig. Och inte nog med att dom kändes omännskligt tunga så kändes det som att någon hade kört över dem med en ångvält för det värkte i hela benen.

Värken avfärdade jag som sviter efter helgens bravader medan jag kravlade mig upp ur sängen och in i duschen. I fortsatt förnekelse tog jag bussen till skolan, inte för att jag inte kunde gå utan på grund av en annan anledning än värken som antagligen var väldigt bra men orelevant att fundera ytterligare över. Efter promenaden mellan bussen och glasentrén möttes jag av Everest i form av fyra trappor att bestiga för att kunna medverka på föreläsningen.
En bergsbestigning och två timmar föreläsning senare såg jag ut som en havande kvinna i nionde månaden när jag reste mig ur stolen. Knäna och höfterna var stela och värkande som om jag hade suttit där i flera veckor utan att röra på mig. Händerna kändes som fågelklor efter att ha hållit i pennan och försökt ta anteckningar. Men ju fler teorier föreläsaren förklarade ju svårare blev det att hålla i pennan.

Påklädd nerstigen från everest insåg jag att den enda möjligheten att ta sig hem på vara att ringa väl vald pappa och be honom ta en tripp förbi skolan. Väl hemma hade jag inte fantasi nog att bortförklara värken som "sviter efter helgen" längre och såg framför mig ett släktträd fullt av kvinnor med reumatism..

Men det skulle väl inte stoppa mig, reumatism kommer inte i min ålder det hade jag bestämt. Dessutom blir det väldigt mycket svårare att sysselsätta sig med massa saker för att slippa plugga om man inte kan röra sig som man är van. Det har jag nämligen testat idag.
Efter att ha läst ett kapitel ur boken jag ska ha seminarium på i morgon började det krypa i kroppen och jag kunde bara inte blockera tankarna på hur mycket damm det säkert var i min bokhylla och på att det antagligen skulle vara väldigt mycket lättare att sova om sängen stod mot en annan vägg och att skriva hemtenta om datorn stod på andra sidan rummet... Tillslut blev tankarna övermäktiga och jag hade helt enkelt blivit galen om jag inte hade gjort någonting åt det akuta problemet..

Två treo och sex timmar senare sitter jag nu här vid min dator som står sig fint på sin nya plats och med en hylla som skiner. Däremot har jag fortfarande bara skrivit två rader på hemtentan som ska in på onsdag och treon har slutat verka...

Tur att jag har hela morgondagen på mig att skriva hemtenta och att vårdcentralen älskar att ta emot unga kvinnor som påstår att dom har reumatism bara för att deras mor och dennes mor i tio generationer har haft det. På seminariet i morgon kan jag ju alltid berätta om hur bristande forskningen och intresset kring reumatism är och att detta med allra största sannorlikhet beror på att det är en kvinnosjukdom...

Det där med att plugga alltså...

Ett försök att sätta ord på spärren som hindrar mig från att ta upp boken som ligger här på golvet och läsa om rasifiering vilket är väldigt intressant men ändock helt omöjligt att motivera sig till att ta in.

Varför har man såna dagar? Eller i det här fallet börjar det snarare likna veckor..
Jag kan pina mig till att titta på hjärndöda program på tv där folk klär på sig färglada trikåer och vulgära någonting-som-kan-liknas-vid klänningar, men jag kan inte ta upp boken.
Jag kan sitta och få ont i ryggen och stirra mig tårögd på en skärm som inte säger någonting vettigare än vad den gjorde igår eller dagen innan den, men jag kan inte bara ta mig i kragen och läsa så att jag slipper ha ångest dagen innan tentan ska in...

När jag la mig i sängen inatt och drog täcket till hakan fångade jag en tanke som försökte tipsa om att det kan underlätta om man inte går ut på helgerna. Jag är beredd att hålla med om det men jag har aldrig kunnat förmå mig att sitta hemma fem dagar i sträck utan att slita håret från huvudet och försöka formulera en tenta i världsklass. Av någon anledning så går det bäst sista dagen när jag sitter med kniven mot strupen och vet att det är nu det gäller annars är det kört.

Nästa givna tanke är som svar på detta "Men vänta till sista dagen då och sluta gnäll så förjävligt!"..
Självklart, men hur fan gör man då för att inte ha ångest dagarna innan inlämningsdagen? Och varför ska det vara så svårt att ta tag i saker, göra en jäkligt bra hemtenta, lämna in den och slippa plåstra om sina magsår varje gång man har klickat på "skicka"?

Framför allt så borde jag skona Emma så Hon slipper få magsår varje gång jag lägger mig på hennes säng och plågat säger "Det här går åt helvete Emma! Det funkar inte, jag fattar ingenting.. Jag kommer aldrig få in denhär tentan..!"

Härmed ber jag Emma min kära Emma att förlåta mig och att nästa gång jag kommer med en rynka mellan ögonbrynen, i mina målar-sjukhus-mjukisbyxor och tar ett djupt andetag för att än en gång kunna spy ut min tenta ångest, Ge mig då bara en enkel örfil så lovar jag att gå tillbaka och fortsätta plugga!

Alla skitars dag

Jag har aldrig hört någon säga:

"Jag älskar alla hjärtans dag! Då kan man verkligen visa alla hur mycket man tycker om varandra och man får köpa rosor och choklad till den man gillar, underbar dag!"

-Alla berättar hur mycket dom hatar den här dagen, singlarna försöker att låtsas som att den inte existerar, alla par berättar att dom inte ska fira för det har dom och deras flickvän/pojkvän bestämt. Men vem är det då som köper alla dessa rosor och chokladaskar och kort och skit?

Varför är alla upptagna när man sms:ar och frågar om man kan ta en öl?

Jag ska i alla fall ta en öl, jag lär ju inte vara ensam om att bojkotta tv's "alla hjärtans dag-helkväll"