jag minns den borttappade gotlänningen.

Jag kunde inte sova igår kväll och kom att tänka på en händelse som inträffade för några veckor sedan, efter att ha legat och fånlett ett tag bestämde jag mig för att skriva ner den så jag kan minnas den ännu lite längre.

(Blicken blir drömmande, vågor rör sig över bilden som övergår till en ny sekvens)

Utlurad av två kära vänner till ett ställe där jag kände mig lika bekväm som i en bur full med tigrar. Berusad efter oräkneliga öl- för att stilla mitt omdömme så att folket verkade mindre konstiga och för att få dans till dålig radiomusik att verka som ett alldeles utmärkt nöje- var det tillslut dags att vallas ut mot garderoben tillsammans med alla andra fulla människor.
Utan en försvunnen kompis (som senare återfanns i sin pojkvänns säng) men med en högst närvarande kompis var det dags för hemfärd. Eftersom jag har haft den äran att donera min älskade cykel till en väl behövande cykeltjuv var det bara för mig att börja vandra.

Min kära vän Elin hade den vänligheten att först ta sällskap med mig gåendes trots att hon hade sin cykel och sen dessutom låna ut sin cykel till mig så att jag inte skulle behöva gå resterande bit själv med alla risker det skulle kunna innebära.

Så efter ett berusat adjö utanför Eriks bostad klättrade jag upp på cykeln och gav mig av. Endast hundra meter senare reste jag mig upp på tramporna för att få fart varpå mina kära byxor hasade ner över höfterna och hotade med att placera sig någonstans nere vid knäna. Byxorna i fråga har en gång varit ett par snyggt sittande baggy jeans men har numera förvandlats till ett par snygga jäkligt stora i midjan baggy jeans därav situationen och för att rädda situationen var jag tvungen att agera snarast. Efter ett snabbt övervägande kom jag fram till att det är dumt att stanna och förlora all fart jag kämpat mig till så alternativet var alltså att dra upp byxorna med en hand i farten. En enkel match!

Sagt och gjort, jag förberedde mig och ryckte tag i ena hällan samtidigt som jag lättade lite från sadeln OCH såg en asfaltskant i cykelvägen eftersom vägverket har haft den vänligheten att påbörja en ombyggnation av den aktuella cykelvägen.
Framhjulet slog lätt i den lilla kanten, om jag hade varit nykter, Om jag inte hade haft en hand på styret och en i hällan och Om jag inte precis hade stått upp på tramporna så kanske, KANSKE..
...Men huvudet rakt ner i gruset och skalla vägverkets ofärdiga projekt.
På marken var min ända tanke det komiska i Elins försök att få mig hem säkert. Sedan försökte jag orientera vad som var upp och neroch när jag tillslut var på väg upp från marken fick jag syn på ett par tio femton meter längre fram som precis vänder sig om med ryggen mot mig utan och fortsätter gå utan att så mycket som fråga om det gick bra. Irreterad över bristen på medmännsklighet i världen tog jag mig än en gång upp på cykeln och trampade förbi det antagligen olyckliga paret.

Avstigen i tryggt förvar hemma vid cykelstället gick jag en rond mot cykellåset som inte ville samarbeta, strax innan mitt tålamod tog slut när jag funderade på om jag skulle lämna cykeln olåst till en bättre behövande cykeltjuv eller om jag skulle släpa upp cykeln till andra våningen och ta in den i lägenheten hörde jag plötsligt någonting runt hörnet av huset.
"AAaaa! [DUNK]" och runt hörnet kom en kille gåendes.
Som bara en väldigt berusad människa kan finna sig i en sådan situation fann jag mig och frågade
"Är du väldigt upptagen just nu?"
"Naj" svarde han på bred gotlänska
"Då kanske du kan hjälpa mig att låsa min kompis cykel?"
Självklart var cykeln väldigt medgörlig och lät sig snällt bli låst av den gotlänske främlingen.
"Vad gjorde du egentligen?"
"Jag försökte klättre upp för reipstegen till min kompis men jag bare ramlede ner heile tiden."
Logiken var det inget fel på så jag förstod att han skulle till min gotlänske granne som har en repstege hängandes från balkongen...(?)
"Va ska du upp på balkongen att göra?"
"De är inte hiemme och jag är bare på besök så jag tänkte klettre in den vägen."
Jag studerade repstegen och övervägde min klättringsförmåga i förhållande till hur berusad jag var varpå jag drog mig till minnes hur det hade gått att cykla och försökte föreställa mig hur ont det skulle göra att ramla från andra våningen. Efter denna lilla ekvation kollade jag på klockan för att upptäcka att den var tio minuter över stängning för krogarna.
"Äh men kom med in till mig ett tag då, dom kommer ju komma hem snart i alla fall"
Sagt och gjort, vi gick in till mig och började laga fyllemat. Att det skulle vara farligt att hacka lök på fyllan är någonting som man inte märker förens man vaknar dagen efter med skärsår på alla fingrarna, men det besvärade inte oss just då. Efter vad som tycktes vara en hel evighet tog vi av maten från plattan och satte oss framför Tv'n för att äta. Att löken fortfarande krasade när man tuggade på den och att de krossade tomaterna bara nästan var varma hindrade oss inte från att sleva in den.

Mitt i festmåltiden ringde en inte ont anande berusad Emma och fick höra en osammanhängande berättelse om en cykel som inte gick att cykla på och om en borttappad gotlänning som jag hittat på gården och tagit band om. Gotlänningen blev lite stött över beskrivningen som fick honom att framstå som en bortsprungen kattunge men efter att ha fått förklara för en väldigt förvirrad Emma med egna ord att det inte alls var fallet lugnade han ner sig. Strax efter att vi lagt på utan att lyssna på ett ord av vad Emma sagt ringde tillslut gotlänningens kompis a.k.a min gotlänske granne till gotlänningen och funderade på vart han hade tagit vägen.

Efter att han hade försökt förklara i tio minuter utan några framsteg tog jag luren och berättade om Kjellvar och efterfesten efter reggaefestivalen men inte ens detta fick poletten att trilla ner. Två minuters problemlösning senare (utan en tanke på att gotlänningen bara kunde gå hem och förklara det i morgon istället) kom vi på den brillianta idén att blinka med Zannas lampa i fönstret för att han skull kunna se vart vi var.

Många morsemedellanden senare och en argumentation om att jag alltid har trott att SOS var tre långa tre korta tre långa medan han påstod att SOS var nått i stil med nio långa och en kort(?) var det tillslut dags för den borttappade gotlänningen att bege sin kos mot hemmets trygga vrå. Han försökte övertyga mig om att komma med på efterfest men jag kände att det fick vara nog med äventyr för detta sekel och kröp istället efter en lång kram och ett vemodigt avsked ner i sängen för att titta på hur fint det snurrade när jag stängde ögonen...