som en gammal gumma på speed..

Här hade jag börjat mitt nya liv som hälsosam, ickerökande, motionerande supermänniska, med en tydlig bild framför mig av hur snygg trimmad och stolt jag skulle vara när jag sprang i mål efter vårruset som jag lovat medverka i...

...Men igår vaknade jag, snurrade in mig i täcket ett par varv innan det tillslut hade gått nio minuter och mobilen än en gång började vibrera och låta illa på golvet nedanför sängen. Jag samlade mental kraft och tog satts för att komma upp ur sängen, men..
..knäna låg kvar på sängen som två cementklumpar som inte alls hade tänk flytta på sig. Och inte nog med att dom kändes omännskligt tunga så kändes det som att någon hade kört över dem med en ångvält för det värkte i hela benen.

Värken avfärdade jag som sviter efter helgens bravader medan jag kravlade mig upp ur sängen och in i duschen. I fortsatt förnekelse tog jag bussen till skolan, inte för att jag inte kunde gå utan på grund av en annan anledning än värken som antagligen var väldigt bra men orelevant att fundera ytterligare över. Efter promenaden mellan bussen och glasentrén möttes jag av Everest i form av fyra trappor att bestiga för att kunna medverka på föreläsningen.
En bergsbestigning och två timmar föreläsning senare såg jag ut som en havande kvinna i nionde månaden när jag reste mig ur stolen. Knäna och höfterna var stela och värkande som om jag hade suttit där i flera veckor utan att röra på mig. Händerna kändes som fågelklor efter att ha hållit i pennan och försökt ta anteckningar. Men ju fler teorier föreläsaren förklarade ju svårare blev det att hålla i pennan.

Påklädd nerstigen från everest insåg jag att den enda möjligheten att ta sig hem på vara att ringa väl vald pappa och be honom ta en tripp förbi skolan. Väl hemma hade jag inte fantasi nog att bortförklara värken som "sviter efter helgen" längre och såg framför mig ett släktträd fullt av kvinnor med reumatism..

Men det skulle väl inte stoppa mig, reumatism kommer inte i min ålder det hade jag bestämt. Dessutom blir det väldigt mycket svårare att sysselsätta sig med massa saker för att slippa plugga om man inte kan röra sig som man är van. Det har jag nämligen testat idag.
Efter att ha läst ett kapitel ur boken jag ska ha seminarium på i morgon började det krypa i kroppen och jag kunde bara inte blockera tankarna på hur mycket damm det säkert var i min bokhylla och på att det antagligen skulle vara väldigt mycket lättare att sova om sängen stod mot en annan vägg och att skriva hemtenta om datorn stod på andra sidan rummet... Tillslut blev tankarna övermäktiga och jag hade helt enkelt blivit galen om jag inte hade gjort någonting åt det akuta problemet..

Två treo och sex timmar senare sitter jag nu här vid min dator som står sig fint på sin nya plats och med en hylla som skiner. Däremot har jag fortfarande bara skrivit två rader på hemtentan som ska in på onsdag och treon har slutat verka...

Tur att jag har hela morgondagen på mig att skriva hemtenta och att vårdcentralen älskar att ta emot unga kvinnor som påstår att dom har reumatism bara för att deras mor och dennes mor i tio generationer har haft det. På seminariet i morgon kan jag ju alltid berätta om hur bristande forskningen och intresset kring reumatism är och att detta med allra största sannorlikhet beror på att det är en kvinnosjukdom...